Britt

När Britt var 18 år fick hon antidepressiv medicin för första gången. Det var den äldre sortens antidepressiva, inte den nyare SSRI, som läkare oftast skriver ut nuförtiden.
- Fast jag tror egentligen inte att det är så stor skillnad på de äldre sorterna och de nya, säger Britt.
- Det är nog bara så att man har hunnit lära sig mer om biverkningarna från de äldre sorterna.
Jag har tagit kontakt med Britt för att jag har hört talas om boken hon just har skrivit: ”Håll käften och ta ett piller”. Den hoppas hon ska komma ut hösten -04. Boken handlar just om hur hennes liv påverkades av de mediciner hon fick.

Vad var anledningen till att du fick antidepressiv medicin från början?
- Jag var väldigt ledsen, de sa att jag hade en depression. Det finns orsaker till det från min barndom.
Britt låter tveksam till att berätta om det just nu.
- Det står mer om det i boken.
Hellre pratar hon om hjälp som hon nu i efterhand är säker på hade varit bättre för henne.
- Läkaren som skrev ut antidepressiva pratade bara med mig i en kvart! Hade jag istället fått psykoterapi, byta miljö ett tag och kanske en amalgamsanering, så hade jag säkert aldrig behövt ta någon medicin!

Istället fick Britt svåra biverkningar av de läkemedel hon fick. Hon nämner muntorrhet, kramper, smärtor i magen, humörsvängningar och fobier. Efter ett tag fick hon börja med nya läkemedel, mot biverkningarna hon fick av de första. Olika sorters mediciner provades på henne, till exempel Saroten och Anafranil.
- Totalt tror jag att det var sex, sju olika mediciner, både antidepressiva, neuroleptika och bensodiazepiner.

Biverkningarna var alltså kraftiga, men det hon betonar är hur oerhört svårt det sedan var att sluta med tabletterna. Hon fick aldrig något stöd att sluta, i stället sa läkarna att det måste vara hennes egna sjukdomsymptom som gjorde att hon mådde så dåligt. Vilket de menade visade att hon verkligen behövde medicinerna. De sa också att man inte kan bli beroende av antidepressiv medicin!

Själv säger hon att hon ”flippade ur” av abstinensen. Minns hur hon låg i sitt studentrum, skakade, grät och inte kunde ta sig för någonting.
- Jag fick hela tiden skjuta upp när jag skulle sluta med tabletterna. För så fort jag trappade ner satte jag hela min tillvaro på spel! Först ville jag inte förstöra min skolgång, och sen ville jag inte förstöra mitt arbete. Det slutade med att jag åt mediciner i 15 år!

Vad är skillnaden på problemen du fick av medicinerna jämfört med hur du mådde innan du fick dem?
- Skillnaderna var den oerhörda oberäkneligheten och
humörsvängningarna, allt grubbel, tvångsmässigheten, fobierna. Jag blev lynnig och aggressiv.
Britt kände helt enkelt inte igen sig själv längre.
- Det var som ett gungfly. Jag blev handlingsförlamad och fick självmordstankar.

Britt säger att hon inte vill skrämma någon som läser det här.
- Det går att sluta med såna här läkemedel! Alla blir inte så sjuka som jag blev. Men det är viktigt att man har stöd. Jag fick inte alls tillräckligt med hjälp och stöd. Och det går att få ett bra liv även om man har fått så här stora problem! Man får tillbaka sina känslor igen, och den kemiska ångesten försvinner till slut.
- Det är viktigt att inte ha för bråttom med att trappa ner och det är bra att välja ett "bra" tillfälle, om det går. Själv hade jag för bråttom och för mycket panik, tror jag.
- Sen tar det förstås olika lång tid för olika människor, tillägger hon.
- Min egen teori är att bensodiazepiner går snabbare ur kroppen, och därför ger en kraftigare abstinens när man slutar med dem, jämfört med antidepressiva som går långsammare ut ur kroppen och därför ger en mer utdragen abstinens.

Skulle du rekommendera någon annan att äta liknande läkemedel?
Britt låter tveksam.
- I nödfall kanske, men helst inte. Man ska iallafall komma ihåg att det finns alternativ! Och kanske söka andra vägar.
- Jag vill inte säga vad andra ska göra, men man ska nog tänka på att många blir beroende! Inte alla, men många!
- Och man borde ha flera samtal med läkaren först, tillägger hon och tänker då på den kvart hon själv fick hos doktorn.
-Det är nog bra om den fysiska hälsan kollas upp först också, själv hade jag säkert mått bättre av ett tillskott av B12 vitaminer till exempel.

Varför tror du att det är vanligare att tjejer får antidepressiva läkemedel?
- Kan det vara med det som med resten av samhället, att en man får fler alternativ? funderar Britt.
- Eller män kanske oftare tar till alkohol när de mår dåligt istället?
- Eller de kanske får ett annat bemötande av läkaren? Man brukar ju säga att en kvinna som mår dåligt vänder det inåt, och en man utåt, det kanske har med det att göra?

Britt har nu varit helt medicinfri i 8 år. Först de senaste två åren har hon känt sig helt bra.
- Jag känner mig som en kalv på grönbete! Som bäst mår jag när det är varmt ute, jag har verkligen åkt berg och dalbana med årstiderna.

Känns det som om ditt liv har blivit förstört?
- Nej, jag är positiv. Jag har betalat ett högt pris och jag har förlorat mycket tid. Men jag har gjort en intressant resa (skratt). Jag har sett saker jag inte trodde fanns i Sverige, såsom läkare som håller varandra om ryggen, och jag har fått insikt i hur mycket läkemedelföretagen tjänar på de här beroendeproblemen.

Britt tillägger att en sak som har varit väldigt svårt för henne i den här kampen är omgivningens fördomar. Hon har fått förklara om och om igen för folk, vad det är hon lider av.
- Man ser inte sjuk ut, och man har friska perioder emellanåt. Det har varit en stor svårighet för mig att så ofta bli ifrågasatt som jag har blivit!
Britt håller med mig om att det förmodligen beror på att de flesta vet så lite om de här problemen, och därför är det viktigt att hennes historia sprids!