Helen Sverkel

Mänsklig värme, att bli sedd samt tillgång till vuxna. Dom tre sakerna tror skolsköterskan Helen Sverkel är dom tre viktigaste sakerna för en ung människa som är på väg att bli vuxen.

Helen är 57 år och arbetar sedan 10 år som skolsköterska på gymnasieskolan Ekebyskolan i Uppsala. Skolan har just nu 810 elever och Helen har träffat var och en av dem. När vi sitter i hennes mottagningsrum och pratar knackar det många gånger på dörren, trots att upptagetskylten lyser röd.

- Ungdomar har ungefär samma problem idag som när jag var ung, förutom att det finns mer problem med stress nu. Och unga tjejer verkar generellt sett ha sämre självförtroende, säger Helen.

Hon är nöjd med att rökningen bland eleverna har gått ner markant, även om alkoholkunsumtionen har gått upp lika markant bland både elever och deras föräldrar. Annars är preventivmedelsrådgivning en hjärtefråga för henne.

Vad gäller ungdomars ökande läkemedelskonsumtion så tycker hon att utvecklingen är tråkig.
- Det kan hända att antidepressiv medicin kan vara bra vid något enstaka tillfälle, vid en djup långdragen depression kanske. Men jag har en känsla av att utskrivningen ofta blir slentrianmässig, för att läkaren inte har tid.

Värktabletter är inte heller något som Helen gärna ger till eleverna.
- Har någon ont i huvet ofta så vill jag att vi ska ta reda på varför. Att ge läkemedel är att ta bort symtom och lägga locket på.

Hon säger att det är väldigt tydligt att elever har olika svårt att ta motgångar. Det kan bland annat bero på hur man är van att tackla problem hemmifrån.
- Kommer det en ledsen elev till mig som har det trassligt på något sätt så vill jag uppmuntra till att hitta vägar att ta sig igenom det, och jag finns att prata med under tiden. Jag vet att det är svårt, men sen är man starkare på andra sidan. Ibland är det här det motsatta budskapet mot vad någon läkare har sagt till eleven, säger hon.

- Att ta sig igenom svårigheter är ju en del av livet. Kanske har jag en väldigt annorlunda syn för att jag har bott i Afrika under några år? Där finns inga mediciner att tillgå mot psykiska besvär. Har dom ungdomarna inte lika svårt att bli vuxna?

Helen brukar försöka få eleverna hon möter att ta ut siktet längre fram:
- Jag säger att om det är tungt nu så kom och prata med mig när du vill, men försök att inte schabbla bort den här tiden. Klarar du att ta studenten och till exempel inte får några betalningsanmärkningar så blir det så mycket lättare att bestämma över ditt eget liv längre fram!

Jag nämner att det finns läkare med exakt motsatt åsikt: det är bättre att medicinera ungdomar mer än man redan gör, eftersom det kan vara dem till skada längre fram i livet om de mår dåligt nu och strular till det med exempelvis studier.

- Men det här är ingen sjukdomsperiod i livet! säger Helen upprört. Det är en utvecklingsfas. Man ska inte lägga locket på när någon mår dåligt, utan ta reda på varför. Dessutom har alla läkemedel biverkningar och unga växande kroppar är förstås känsliga.

- "Det jag inte vill ge mina egna barn ska jag heller inte ge andra barn." Om varje läkare tänkte så, skulle det nog inte skrivas ut lika mycket psykofarmaka till ungdomar, säger Helen bestämt!

När jag kommer ut från hennes rum sitter det många elever utanför och väntar på sin tur.